Du din taggsvamp!

Häromdagen stötte jag på en äventyrare. Han är en erkänt duktig och vida erfaren klättrare som har en repertoar med galna äventyr som skulle göra självaste Kapten Haddock förnärmad. En mycket respektabel man som är duktig på sitt område och han verkar vara sådär skön som bara den gode Tommy Söderberg kan vara, i omklädningsrummet strax innan match i sina bästa par träningsbyxor och ett extra glatt humör dagen till ära.

Äventyraren ska hålla låda om hur vi ska nå våra drömmars mål. Han är duktig på så'nt däringa, det är därför han får betalt. Innan föredraget börjar så visar äventyraren oss några bilder. Vi ser honom klättra upp för ett högt bergmassiv, sen får vi se honom paddla i vad som ska föreställa en stor tropisk kanal. På en annan bild simmar han. Han börjar prata och jag är redan förlorad i beundran.

Sedan sker förvandlingen.

Det känns som någonting har vaknat till liv inne i mig, lite i fjärran och diffust fast ändå så tätt inpå. Nu börjar en nedräkning mot vad som kan hamna på morgondagens löpsedlar, så känns det åtminstone.

Det finns någonting genuint jobbigt hos honom och jag kan till sist inte lyssna på vad äventyraren säger. Jag läste för länge sedan en blogg som skrev om just det här, irritationen och vämjelsen över att bli bombarderad med hur "jag lever i nuet" och "när jag blir gammal har jag gjort allting som alla önskar att de hade gjort när de var unga". Det var ett bra inlägg och jag nickade i medhåll den gången, trots att jag inte hade träffat någon. Äventyrare, alltså. Inte förrän nu.

För att inte ställa till en allt för stor scen så sitter jag lugnt kvar och bara lyssnar och knyter min näve i byxfickan, liksom för att visa att den här skiten tar jag inte. Situationer kan få bli jobbiga och eländiga, men några vredesutbrott med efterverkningar i form av sönderslaget porslin och blodiga knogar har inte uppstått. Men nu känns skönt att bli arg och jag väntar med spänning på att få se hur min kropp kommer reagera.

Nu klappar vi och berömmer honom för sina fina prestationer och menar på hur vi själva faktiskt har lust att bestiga höga berg och att vi faktiskt har tänkt gå på tur i Norge under sommaren. Äventyraren har sagt att han tänker ta emot frågor efter föredraget. Det är nu jag har min chans, tänker jag.

Panik.

Alla mina planer på att besegra denna äventyrare, hur jag hade tänkt läxa upp honom för att vara så himla på-ig och driftig, alla dessa planer är som borta. Försvunna. Tillintetgjorda. Jag känner mig lite illa till mods.

När han har gått så börjar vreden komma tillbaka till mig och jag knyter näven igen. Nästa gång, då jävlar.