Vi klonar oss

En man och hans fru på andra sidan vattenpölen har lagt upp motsvarande 1 302 744 kr på bordet för att få sin hund klonad.

Tänk ägarnas miner när deras dyrgrip lägger sin första stinkbomb på mattan i vardagsrummet. Vissa saker går inte att ändra hur mycket du än betalar. Väl investerade pengar.

Dagdrivare

Länge har det varit känt att vi svenskar blir sämre på matematik. Samma sak i historia, språk och resterande skolämnen. DN skriver om detta. Självklart finns det en enkel förklaring.

Om tid finns så brukar jag leta reda på några lärarstudenter. Det brukar gå snabbt att identifiera dessa ty de dricker kaffe som det vore vatten (vilket delvis är sant) och sitter lite löst och diskuterar över en bibba med papper, en kille med skägg kliar sig i örat och verkar leda dagens debatt, en tjej sitter och skruvar på sin stol för nu har hon kommit på någonting.

Ett samtal är en möjlighet att uttrycka sig och får de chansen - jag lovar - då smäller det.

Kaos, det är ett lämplig ord för det hela. Snart når surret sin topp och det blir en hederssak att alla ska försöka överrösta varandra. Men man kommer ingen stans. Varje ämne ska analyseras in i oändlighet, och det tar lång lång tid.

Lärarstudenterna på svenska universitet idag är inget annat än en klunga av gråa, trista, bekväma och förvirrade spillror av tidigare lovande ungdomar. Visst är det lite hårddraget, men låt gå.

Min uppskattning är att i en normal kull av lärarstuderande så kommer 15% bli riktigt bra lärare, de övriga har valt lärarlinjen för att de känner sig trygga i skolans miljöer och ser läraryrket som en bra fortsättning från gymnasiet. Eller så gillar de bara att diskutera.

Jag vet att jag slår in öppna dörrar. Det här är inget nytt på himlen. Men ändå så fullkomligt sant.

Du din taggsvamp!

Häromdagen stötte jag på en äventyrare. Han är en erkänt duktig och vida erfaren klättrare som har en repertoar med galna äventyr som skulle göra självaste Kapten Haddock förnärmad. En mycket respektabel man som är duktig på sitt område och han verkar vara sådär skön som bara den gode Tommy Söderberg kan vara, i omklädningsrummet strax innan match i sina bästa par träningsbyxor och ett extra glatt humör dagen till ära.

Äventyraren ska hålla låda om hur vi ska nå våra drömmars mål. Han är duktig på så'nt däringa, det är därför han får betalt. Innan föredraget börjar så visar äventyraren oss några bilder. Vi ser honom klättra upp för ett högt bergmassiv, sen får vi se honom paddla i vad som ska föreställa en stor tropisk kanal. På en annan bild simmar han. Han börjar prata och jag är redan förlorad i beundran.

Sedan sker förvandlingen.

Det känns som någonting har vaknat till liv inne i mig, lite i fjärran och diffust fast ändå så tätt inpå. Nu börjar en nedräkning mot vad som kan hamna på morgondagens löpsedlar, så känns det åtminstone.

Det finns någonting genuint jobbigt hos honom och jag kan till sist inte lyssna på vad äventyraren säger. Jag läste för länge sedan en blogg som skrev om just det här, irritationen och vämjelsen över att bli bombarderad med hur "jag lever i nuet" och "när jag blir gammal har jag gjort allting som alla önskar att de hade gjort när de var unga". Det var ett bra inlägg och jag nickade i medhåll den gången, trots att jag inte hade träffat någon. Äventyrare, alltså. Inte förrän nu.

För att inte ställa till en allt för stor scen så sitter jag lugnt kvar och bara lyssnar och knyter min näve i byxfickan, liksom för att visa att den här skiten tar jag inte. Situationer kan få bli jobbiga och eländiga, men några vredesutbrott med efterverkningar i form av sönderslaget porslin och blodiga knogar har inte uppstått. Men nu känns skönt att bli arg och jag väntar med spänning på att få se hur min kropp kommer reagera.

Nu klappar vi och berömmer honom för sina fina prestationer och menar på hur vi själva faktiskt har lust att bestiga höga berg och att vi faktiskt har tänkt gå på tur i Norge under sommaren. Äventyraren har sagt att han tänker ta emot frågor efter föredraget. Det är nu jag har min chans, tänker jag.

Panik.

Alla mina planer på att besegra denna äventyrare, hur jag hade tänkt läxa upp honom för att vara så himla på-ig och driftig, alla dessa planer är som borta. Försvunna. Tillintetgjorda. Jag känner mig lite illa till mods.

När han har gått så börjar vreden komma tillbaka till mig och jag knyter näven igen. Nästa gång, då jävlar.

J.M.G. Le Clézio: "Allt är vind"

För någon timme sedan läste jag ut Le Clézios bok Allt är vind. Det är en klok berättelse om hur en pojke går genom sin ungdom. Vi får följa Jean som växer upp i Paris när Algeriet krigar för sin självständighet från Frankrike. Kriget skapar en tomhet, det ligger någonting dystert över hela landet och det påverkar Jean. Han flyr från sitt hemland och börjar en resa för att komma undan från allt det onda. Men vart han än kommer så möts han av en orättvisa och blir påmind om hur verkligheten ser ut.

Historian binds ihop med en berättelse från Jeans släkting som levde under den Franska revolutionen och det är tydligt hur förtrycket kan uttryckas mot olika grupper i samhället i olika tidsåldrar. Oron sprider sig snabbt bland oss människor. Jean reser genom världen och träffar tjejer som han kan söka tröst och närhet hos. Men varje gång så rivs dessa relationer sönder och det blir en plåga.

Det här är min första bok av Le Clézio och jag hade bitvis svårt att ta åt mig allting. Det är många miljöer som skildras och vi får lära känna en hel del personer, om än bara till viss del. Le Clézio är en berest man och har varit på egna resor i motsvarighet till den som skrivs om i boken.

Vissa partier är väldigt gripande och språket är fantastiskt rakt igenom. Jag tyckte den var jättebra de första timmarna, sedan växlade den om till att vara ganska tråkig. Det var inte förrän de sista hundra sidorna som jag insåg att boken var väldigt bra. Den växte till sig, helt enkelt. Från att ha varit en svag trea så blir det till sist en stark fyra i betyg.

Bomber och granater

Inte en enda byxa kan ha varit torr nere i Skåne efter meteoritens frammarsch.

Nej, skojar bara. Det var ingen meteorit, för det var Stålmannen!
(Det var där Aftonbladet tappade mig)

Insikt, blindsikt

Som följd av en stroke förlorade en person kontakten mellan ögonen och den del av hjärnan som behandlar våra synintryck, på engelska visual cortex. Personen blev således blind, trots att själva ögonen fortfarande fungerade.

Trots avsaknad av både syn och käpp(!) kunde personen gå genom en korridor med utplacerade hinder utan att snubbla på vägen.

Man kan kalla detta för Blindsight - förmågan att se utan koppling till visual cortex. Av experimentet kan man dra slutsatsen att vi inte behöver vara medvetna om vår förmåga att se saker för att reagera på visuella intryck.

Men nu till det viktiga. Om jag skulle bli blind så kommer jag ändå kunna reagera på lågvattenmärken som Robinson, Idol och Linda Rosing? Är inte blindhet ett tillräckligt straff?

Artikeln skrevs i Current Biology.

Pluto, planeten alltså

Lyssnade på en gammal intervju från 2006 där Fraser Cain intervjuade Alan Stern. Finns att lyssna på och läsa här, Universe Today.

Diskussionen kretsade kring den banbrytande rymdfärd som snart kommer i antågande, och med snart så menar jag om nio år. Nio år bort är vi från att kunna utforska solsystemets nionde planet. Men intervjun är tre år gammal, så vi behöver bara vänta sex år till.

Men att döpa planeten till Pluto då, det är väl lite bakvänt?

- Stoppa pressarna! En enorm upptäckt har gjorts, vi har sett en till planet!

- Namnet då?

- Pluto.

Den skojare som kom på det namnet kan inte ha varit torr bakom öronen. Nej, Pluto är ett alter-ego till Hades, härskare av underjorden i den grekiska mytologin. Så var det med det.

Målet med rymdexpeditionen är att kartlägga planeten och undersöka dess tre månar, bland annat. Man har även anledning att tro att det finns gejsrar där.

Mest av allt ser jag fram emot att få hänga upp en enormt detaljerad affisch med Pluto på toaletten. För vetenskapens skull.

Kloka ord

Den som inte kan vara ett gott föredöme, kan ju alltid bli ett varnande exempel.

Tänk på det.

Nu går tåget

Det nya året har bara hunnit bli tretton dagar gammalt och nu sitter jag här med en egen blogg. En blogg som i första hand kommer användas för att jag själv ska ha en plats att samla mina tankar och funderingar.

Jag tänker behandla ämnen som intresserar mig. Naturvetenskap och litteratur i första hand. Musik och film i andra hand. Det är målbilden.

Mitt första inlägg får handla om någonting jätteviktigt, nämligen förmågan att kunna prata. Att kunna prata är bland det mest fundamentala för en människa. Om vi kan göra oss förstådda så finns vi. Om vi kan lyssna på en annan människa så finns hon. Prat är inte bara prat, att prata är att kunna relatera till andra personer.

Som jag ser det så kan man dela in ett samtal i fyra faser.
Vi träffas, vi pratar, vi lyssnar, vi skiljs åt.
Träffas gör vi hela tiden, det är ofrånkomligt. Visst kan man vara bortrest en vecka eller ligga sjuk i sängen en helg. Men förr eller senare så kommer vi att träffa någon och då kommer vi prata. Problemet är att folk har slutat lyssna. Vi är så upptagna med att berätta vad vi själva har gjort att det inte är läge att lyssna på vad någon annan har tänkt, sagt eller upplevt. Vi korsar varandras pratbubblor. Till sist så skiljs vi åt utan att veta vad som egentligen har sagts.

Jag lyssnade på Larry Kings ljudbok 'How to talk to anyone anytime anywhere' idag och han nämnde en del intressant saker som jag tänker skriva om.

Om vi jämför med hur vi för ett samtal idag med hur vi förde ett samtal för 50 år sedan så är vi mycket mer ämnesinriktade idag. Med dagens globala nyhetsbevakning kan vi hämta in kunskap om alla tänkbara aktuella händelser. Det är just detta, aktuella händelser, som är nyckeln till att kunna prata. För att kunna påbörja ett samtal så bör vi vara informerade om vad som har hänt runt oss. Genom att vara uppdaterad på våran omgivning och extra kunnig inom något specifikt ämne kan vi snart närma oss det riktiga samtalet.

För när vi pratar med någon ny person så är det bra att veta om man har samma åsikter. Vi kan välja ut vilka personer vi vill fortsätta umgås med genom att höra hur de svarar på olika frågor. Om våra intresseområden stämmer överens så har vi fått jackpott.